Kryssning genom Karibien – den hittills största resan!
Hela 28 dagar var Weltreisebär på resande fot med Klaus och Beate från Lostau, från 16 mars till 11 april, och blev rejält bortskämd. Hela 5 nya länder blev det, det har aldrig hänt förut!
Automatiskt översatt från tyska.
Hela 28 dagar var Weltreisebär på resande fot med Klaus och Beate från Lostau, från 16 mars till 11 april, och blev rejält bortskämd. Hela 5 nya länder blev det, det har aldrig hänt förut! Vad han fick uppleva kan du läsa om här.
Förhistorien:
Jag lärde känna Klaus i början av augusti under en tågresa från München till Kufstein. Det här regionaltåget tog jag bara för att jag missat min egentliga anslutning i München. Egentligen borde jag alltså tacka tågbolaget ALEX i efterhand, vars regionaltåg den sommardagen kom in 18 minuter försenat på München centralstation.
Klaus har upplevt mycket, och hans reseberättelser från Mongoliet, Antarktis och massor av andra länder fascinerade mig direkt. Också intressant: han kommer från Lostau utanför Magdeburg. Det är precis den lilla orten där min rumskompis Phillip från studietiden i Leipzig kommer ifrån.
Klaus berättade för mig på tåget att han två månader senare skulle åka till Sydamerika. I oktober 2022 har jag alltså honom att tacka för Chile, Bolivia och Brasilien (länderna 74–76). Idag är det fem till! Ett stort tack till er båda, ni är just nu de mest framgångsrika medresenärerna! 😊
Karibienresan
Resan började med tågresan till Frankfurt. Därifrån gick flyget till Manaus, mitt i Amazonas regnskog. Staden har 2 miljoner invånare och var även arena för fotbolls-VM 2014 (dock utan några tyska matcher). Redan här gick man ombord på kryssningsfartyget på Amazonfloden. Ett kryssningsfartyg på en flod? Det kunde jag knappt föreställa mig. Men den som känner likadant som jag ska veta: Amazonfloden är redan 65 km (!) bred vid Manaus! Att navigera ett stort fartyg på en flod kräver ändå en del erfarenhet, eftersom olika sandbankar i Amazonfloden kan utgöra en fara. Förresten är den faktiskt världens längsta flod, eftersom en ny (mer avlägsen) källa hittades för några år sedan:
I regnskogen stannade Weltreisebär till i urbefolkningens byar, som framförde traditionella danser speciellt för resenärerna. Massor av exotiska djur observerades, och ombord hölls föreläsningar av biologer om pilgiftsgrodan. Fartyget, som förresten seglar under Bahamas flagg och på den här resan hade 280 turister ombord, körde även in i biflöden till Amazonfloden. Det är utrustat för runt 400 passagerare. Så det är varken litet eller enormt stort. Amazonflodens biflöden har delvis en annan vattentemperatur, färg (på grund av sediment som förs med) och en annan strömningshastighet. Därför kan det efter en sammanflödning ibland ta flera kilometer innan de två vattenmassorna helt blandats. Det ger upphov till märkliga bilder. Intressant nog lärde jag mig precis det under vinterterminen i geografi. Det var inte bara den lektionen från studietiden som Weltreisebär fick uppleva på nära håll. Det var bara den första.
Efter några dagar i regnskogen körde kryssningsfartyget ut på Atlanten och vidare mot de karibiska öarna. Första stoppet efter Brasilien var franska Guyana den 23 mars. Det här området räknas dock inte som ett land, eftersom det tillhör Frankrike, men jag skulle ändå inte utesluta att det någon gång blir självständigt. Det är i alla fall världens största utomeuropeiska territorium tillhörande ett land. Det är ungefär lika stort som Portugal. Här ankrade man vid "Île de Salut". Här fanns en gång en straffkoloni. I filmen "Papillon" kan man se det som fortfarande går att uppleva på plats.
Resan fortsätter. Den 25 mars står Trinidad och Tobago på schemat. En ö utanför Sydamerikas nordkust, och en vars huvudstad jag lärde mig utantill i trean utan att ha en aning om vad som fanns där. Det är det första nya landet på den här resan. Land nr 87. Från och med nu går det slag i slag. En dag senare Grenada, som man absolut ska uttala "Greenada"! Sedan "St. Vincent och Grenadinerna", S:t Lucia och Barbados.
Här kommer några fler bilder från de små östaterna:
Först S:t Vincent och Grenadinerna:
Sedan S:t Lucia, landet med det roliga berget:
Och Barbados, sista stoppet i Karibien:
En historisk dag:
Det är den 29 mars, kryssningsfartyget ankrar vid ön Barbados. Det var inte självklart, för i vissa hamnar berodde landgången på vädret. Weltreisebär är denna dag exakt 93 månader gammal (7 år och 9 månader) och besöker just nu sitt 91:a land. Räknar man med resorna till Grönland och Antarktis blir det 91+2, alltså 93 länder. Ett nytt land per månad. Det snittet hade han senast för ett år sedan. Jag trodde aldrig vi skulle nå det igen. Det är förmodligen sista gången, det är säkert. Men det är fantastiskt! I Karibien kunde man göra snorkelturer med sköldpaddor. Stora sköldpaddor, över en meter i diameter. De blir så stora särskilt på öar eftersom de saknar naturliga fiender där. Och de kan överleva att driva flera tusen kilometer över havet. Wow! Även det var en av lektionerna i "Regional geografi" under vinterterminen. Den andra som björnen redan fått uppleva. Vissa arter återvänder till och med extra till sin födelseplats för att lägga ägg igen. Det har Klaus redan sett på plats på São Tomé och Príncipe (en ö i västra Centralafrika).
Turen kostade dock 150$ för bara 15 minuters snorkling, det blev lite för dyrt. Generellt fick man boka nästan alla landutflykter separat, lite synd. Men i alla fall: vid bokade turer såg man till att alla kom tillbaka ombord på kvällen. Gick man iland själv var det på egen risk. Det fanns i alla fall en god nyhet: koraller i södra Karibien ska tydligen vara i stort sett i gott skick. Det är inte självklart, för när vattentemperaturen stiger avsöndrar polyperna på korallerna en slags sekret, som korallen själv i sin tur uppfattar som skadligt. Då stöter korallen bort polypen. Ett slags autoimmun reaktion, ungefär. Eftersom de bara kan överleva tillsammans i symbios, dör korallen så småningom, vilket syns som "korallblekning". Även det lärde jag mig under studietiden. Weltreisebär lär sig det på plats. Intressant nog ser man att vissa regioner i världen faktiskt får ökade mängder koraller. Andra, som till exempel Stora barriärrevet, minskar tyvärr. Sammantaget är balansen nog tyvärr lätt negativ.
Fartyget lägger ut för sista gången i Karibien den 29 mars. Det följer 7 dagar till havs: fartyget kör över hela oceanen tillbaka till Europa. Men det blir absolut inte tråkigt: redan innan franska Guyana gjordes "ekvatorhopp", och under hela resan spelades nya avsnitt av "Das Traumschiff" in. Även Florian Silbereisen och ett filmteam var ombord. Man fick till och med vara statist. Vissa gjorde resan bara för det. Det var dock inget för björnen. När allt kommer omkring filmas ibland flera timmar för en enda scen på bara några sekunder, till exempel om en sko glittrar i solen och stör bilden. Men det är inte riktigt Weltreisebärs intresseområde 😉
Mer spännande var nog en ukulele-kurs som man kunde gå flera gånger, och i slutet kunde man till och med ge en konsert på det nyinlärda instrumentet. Till sjöss blev det också några stormiga dagar. Upp till 10 meter höga vågor förekom på Atlanten, och ännu en gång i Biscayabukten. Strax innan Azorerna inträffade en nödsituation: fartyget fick köra ända till 500 km från Azorerna, och därifrån flögs en militärhelikopter ut för att hämta den drabbade personen. Inte helt riskfritt, eftersom 500 km ute till havs inte är ofarligt för en helikopter. Därför eskorterades den också av ytterligare en maskin. Vi hoppas att personen mår bättre nu! Trots ruttändringen kom fartyget i tid till Lissabon, men stannade där bara en enda eftermiddag.
Den eftermiddagen begav sig Klaus, Beate och björnen till Portugals västra udde: den västligaste punkten på europeiska fastlandet. Där fick man till och med ett diplom. Även den här utflykten var med sina 79€ inte helt billig. På kvällen körde fartyget under den stora bron över Tejo. Lite som i San Francisco med Ellen (i USA, 2022, remake av '10) eller med Tobi själv i Lissabon (2018, land #31) 😉
Den 11 april 2024 gick fartyget in i Bremerhaven. Det var en plansändring på medellång sikt, eftersom Nice eller Genua egentligen skulle ha varit slutdestinationen i Europa. Vid "ilandstigningen" fick man först föra bort en avliden person från fartyget. Klaus berättade för mig att medelåldern ombord låg över 70, så då finns det förstås en sannolikhet för att något sådant inträffar. Alla andra kom dock välbehållna fram till Tyskland.
Weltreisebärs hittills största resa går mot sitt slut. För något sådant saknar jag tyvärr just nu både tid, pengar och tyvärr också energi. Desto mer glädjande är det med de nya länderna, alla bilder och inte minst den fantastiska och utförliga reseskildringen! Ett stort tack!
Nu fattas bara 7 länder innan vi har 100 territorier tillsammans. Björnen har förresten nästan inga planer i sommar än: kanske kan han resa med dig?
Fler foton
