Den största resan någonsin

Jag tror inte jag lovar för mycket när jag säger att det här är den största resan någonsin och förmodligen även kommer att förbli det: Weltreisebär är från slutet av februari till slutet av juni non-stop till sjöss. Det här är möjligt tack vare Marisa från Freiberg, som jobbar på ett kryssningsfartyg. Därför är hon som en del av besättningen ombord för flera resor i följd. Start är i Chile, slut i Japan. Vad som ligger däremellan? – det läser ni om i följande rader!

På hemvägen landade man till och med i Istanbul, innan Marisa till slut nådde Chile. Om man skulle räkna ihop alla länder på den här resan skulle man komma upp i hela 19 stycken, men det som förstås är mest intressant är de länder där björnen inte varit förut.

Chile räknas inte dit, för där har björnen faktiskt redan varit 2 gånger – en gång med Klaus och en gång med familjen Moser, som just nu är de båda "mest framgångsrika" medresenärerna med Weltreisebär.

Ändå startar resan med en riktigt fin bild: kanske känner ni till Påskön med dess unika statyer. Föreställ er nu en kort stund hur det skulle se ut om Weltreisebär satt framför dem. Blunda? Bilden framför ögonen?

Upp med ridån! -> här är resans första bild. Personligen tycker jag den ser ut precis som jag hade tänkt mig!

I början av mars följer några stopp på öar som tillhör Storbritannien eller Frankrike. Även det är två länder där björnen redan varit för länge sedan. Men eftersom Marisa är väldigt ambitiös finns det ändå ett foto från nästan varje hållplats som kryssningsfartyget gjorde.

19 mars – äntligen det första nya landet …som heter… Nya-Zeeland! Mer exakt är det på Cooköarna som björnen går i land. Den här ögruppen står i någon slags fri association med Nya Zeeland (jag förstår inte riktigt själv den exakta statusen), men räknas inte som en egen stat, och därför räknar jag den till Nya Zeeland. Det är det 110:e landet och det första landet på den australiska kontinenten som Weltreisebär besöker.

Några dagar senare blir det obehagligt. Marisa har influensa, och det ganska rejält. Det ser dåligt ut för ett landstigning. Vad gör man då? Pragmatisk lösning: fotografen Lionel tar med sig björnen från ombord och visar honom Samoa – på fotot ser ni "Papapapaitai-vattenfallet". Konstigt namn, tycker jag. Problemet löst, och Marisa återhämtar sig i alla fall så småningom några dagar senare.

Nästa stopp är "Wallis och Futuna" – två små öar som också tillhör Frankrike. Här blir det den här gången ingen landstigning, men det är inget stort problem.

"Varför räknas det inte som ett landbesök för Weltreisebär att "ligga för ankar", men "att vara på flygplatsen" gör det?" frågar Marisa mig. Här kommer svaret: när jag för nästan 10 år sedan startade det här lilla projektet gällde det att fastställa några "regler". Jag bestämde mig för att alla de länder räknas som "besökta" vars statsterritorium Weltreisebär har beträtt. Det betyder att han måste ha befunnit sig på en bit mark tillhörande respektive stat. Om björnen alltså åker tåg genom Bosnien, har han gjort det. Han befinner sig ju i det ögonblicket i Bosnien. Om han är på flygplatsen i Riyadh, då befinner han sig i det ögonblicket i Saudiarabien. Många säger visserligen att en flygplats är "ingenmansland". Men det stämmer inte. För annars skulle det ju finnas en landgräns inritad runt flygplatsen på kartan – men det finns det inte. "Ingenmansland" finns det bara två av på jorden: Grönland och Antarktis. Och de är båda vita på världskartan.

Just det här "att befinna sig på statsterritorium" gäller dock inte för hav/oceaner. För hav räknas inte till statsterritoriet (sjöar räknas för övrigt visst! – förutom Kaspiska havet). Om man tänker logiken till slutet, befinner man sig för övrigt inte heller i Tyskland om man står längst ut på pieren i Heringsdorf.

Nog med teori!

Under de kommande veckorna följer ett riktigt länderregn. Fiji och Vanuatu är de första. På Fiji har björnen redan hittat nya vänner och blev nästan adopterad. Men vänta! Hans jordenruntresa är ju inte slut än!

Redan vid det första besöket på Fiji (ön Taveuni) reste björnen till och med lite i tiden: han var nämligen på datumgränsen

Nästa är Nya Kaledonien, som dock tillhör Frankrike:

Sedan följer Salomonöarna. Här hade man lite tur, för det varnades för storm och översvämningar, vilket till och med visades för mig på Google Maps när jag sökte på Salomonöarna.

Fiji och Vanuatu besöktes ytterligare en gång, eftersom flera stopp i dessa länder stod på programmet. Generellt består de flesta oceaniska östater av flera öar, som ibland ligger flera tusen kilometer ifrån varandra.

Fiji är för övrigt, efter Australien, Papua och Nya Zeeland, det fjärde största landet på den australiska kontinenten och tar på sig en slags ledande roll för östaterna. De flesta mindre öarna hotas nämligen bokstavligen av att gå under, på grund av den stigande havsnivån. Ett exempel på detta är Tuvalu, vars högsta (!) "berg" ligger bara 5 meter över havsnivån.

Det här problemet finns även i nästa land, Kiribati (uttal: "Kiribass"). Det här landet har till och med redan slutit ett avtal med Fiji, för att på sikt flytta över sina invånare dit. På Kiribati kan man för övrigt se ett fenomen som även finns i andra sydhavsstater: huvudstadens namn har ändrats. Som liten pojke läste jag "Bairiki" i lexikonet, idag heter det "South Tarawa". Vad hände? Kiribati har helt enkelt vid något tillfälle kallat hela ön* för "huvudstad", och inte längre bara en del av den. *eller till och med en samling av flera öar: vissa har nämligen förbundits konstgjort genom vallar, vilket inte är helt oproblematiskt. Det förändrar havsströmmarna. Bland annat har det lett till att en annan ö vid namn Bikeman spolades bort.

Ett annat sådant exempel är Marshallöarna, vars huvudstad inte längre heter Dallap-Uliga-Darrit, utan har förkortats till "Majuro". Båda syftar dock på samma plats.

Spännande blev det på Mikronesien. Som namnet antyder är landet verkligen inte stort, men öarna är utspridda över flera tusen kilometer. Här uppstod också mitt favoritfoto från resan, efter att björnen kortvarigt blev lite hårdhänt hanterad, eftersom barnen bråkade om honom.

Oceanien-resan avslutades med en landstigning på Palau:

Men för Marisa fortsatte det ännu en månad till. Så besökte björnen tillsammans med henne bland annat Taiwan och klättrade för andra gången i sitt liv upp i Taipei 101, en gång världens högsta byggnad.

Även på de japanska öarna Okinawa och Oki blev det fina bilder, och i slutet av maj kom det 120:e landet – Sydkorea. Fotot togs i den kända hamnstaden Busan.

Med det avslutas den här resan och strax efter sin återkomst till Tyskland firar björnen sin 10-årsdag. Jubileumsinlägget om det kan ni läsa här: https://www.xn--weltreisebr-u8a.de/?p=437 (online från 30.6.2026)

Ett stort och varmt tack till Marisa igen, som med 11 besökta länder satte ett nytt rekord! Gärna igen!

Vad man får som belöning för 10 länder och fler – det får ni också reda på i jubileumsbloggen!